Ny sporadisk följetong. Det finns så mycket saker från barn/ungdomen som helt försvunnit.
Denna gång handlar det om:
CD-skivor som frontar med kända tecknade figurer eller TV-spelsmaskotar för att locka kidsen att lägga glasspengarna på en i övrigt helt generisk blandskiva. Jag kallar det: Yabba-Dabba-Dance fenomenet.
Ungar är helt enkelt inte tillräckligt kritiska för att förstå att det enda sanna sättet att uppskatta musik är att utan kompromiss hata all annan musik som inte faller dig i smaken. Barn gillar all musik som har ett bra beat som går att studsa till. En målgrupp inte helt lätt att sälja skivor till och en mardröm att försöka kränga merch till. Att sälja blandskivor är ett sätt att ge barnen vad de vill ha, lättlyssnat och varierat, men hur tusan motiverar man det första köpet av en skiva som inte drar i någon specifik riktning? Lösningen på problemet är att göra som alla inom tidningsbranchen eller godistillverkarna: sälj skräpet genom omslaget.
Det fanns under 90-talet en hel drös skivor som kröntes med omslag och titlar som anspelade på maskotar ur media som konsumerades primärt av barn. Två tydliga exempel är:
Yabba-Dabba-Dance
En serie blandskivor som alla hade gemensamt att de saknar någon som helst connection med källmaterialet. Funkar som idé då Fred Flintstone är en väldigt andefattig karaktär vars enda personlighetsdrag är en cocktail av fördomar om den vita amerikanska medelklassmannen, tänk Jim Belucci i ”According to Jim” om han faktiskt levde på den stenålder han lever och andas. Han kan helt enkelt tänkas gilla vilken musik som helst då smygfördomsfull country inte uppfunnits på stenåldern och att den pseudostenålder det faktiskt handlar om är helt fiktiv.
Sonic Dance / Sonic Dancepower / What we lack in imagination we make up for in cash we blow on useless products / etc…
Samma sak här. Med total avsaknad av koppling till källmaterialet så erbjuder dig Sonic Dance skivorna en bred blandning av helt okej musik. Låtarna binds samman av den grovt ofokuserade genren ”Dance-musik” vilket egentligen inte säger någonting. Egentligen är det enda temat ”Vad som helst som är lite inne nu för tiden”. Första skivan har för tusan X-Files introt som ett spår upphottat med lite bättre dansvärdighet i form av en dance mix. Vakna läsare (som troligtvis satt på en MegaDrive och benhårt menade att Sonic var bättre än Mario) skulle här kanske vilja antyda att Sonic inte bara var den snabbaste igelkotten i världen utan även lite av en hipster som gillade cool musik. Sorry men SEGA har visat ända sedan Sonic Adventure att det enda som kan beskriva Sonics musiksmak är att den är djupt färgad av SEGA’s missuppfattningar om vad ungdomar tycker är häftigt.
Det har gjorts otaliga gånger och kommer alltid att finnas då barn är lättlurade stackare som inte håller särskilt hårt i pengar, varken sina egna eller föräldrarnas, men just den här typen av samlingsskivor utgör en liten del av alla fenomen som dukat under sedan millenieskiftet.
