Samma sak och utan minsta försök att sortera:

www.blamblamkerpow.se

Musikhjälpen 2010

En vecka som de senaste 3 åren har visat på samma sak: världen är inte rigid och orubblig, de som faktiskt kan göra den egentliga skillnaden vill inte. Jonatan Unge gjorde det bra då han pratade om hur Zlatan skänker en gammal matchtröja, vilket inte är samma sak som att Zlatan bidrar med en massa pengar. Pengarna den drar in kommer ju från valfritt fotbollspsyko som kan tänka sig att betala genom arslet för att få runka med Zlatans tröja mot kuken. Samtidigt som Slatten snart kommer att kunna köpa Skåne och starta egen diktatur. Det är fint att folk vill hjälpa till, det får en att tro på hittepåord som solidaritet igen, men det är alltid den lilla människan som står för fiolerna. P3 och Radiohjälpen gör i alla fall ett skitbra jobb, men varför får de inte äta under programveckan? Det stämde visserligen första året när det handlade om svält men se till att hålla er till ämnet! Förra året borde de alla ha injicerats med malaria och i år kunde de ha tvingats göra sneakers och bleka jeans dygnet runt, men jag antar att de inte vill påbörja något de inte kan slutföra när de tar itu med HIV om något år.

SJ tog en Norrlands Guld till

SJ var sig själva i år också.

Det börjar bli svårt att skoja om det när det hela börjar vara så fruktansvärt ordinärt. Något det däremot är viktigt att skoja om är nog årets mest tragikomiska händelse.

Årets höjdpunkt: Sveriges första självmordsattentat

(Bad Company 2 IRL)

Sverige har fått sin första självmordsbombare. Mot löfte om okänt antal oskulder och en YouTube-video med autotunemixad uppläsning av hotbrev så skred ett stackars mongo till verket. Lyckligtvis är han själv den enda som dör av hans hemslöjdsarbete. Vad som hade kunnat vara en hemsk avslutning på 2010 blir därmed ett väldigt komiskt misslyckande som bara blir större för varje person som skojar om det eller skrattar åt det. Då själva poängen med terrorism är att folk ska bli rädda för sin egen vardag så är det en seger varje gång någon driver med den.

Det finns en liten bit av 2010 kvar jag ska gå igenom innan det blir till att blicka framåt, men det får bli lite senare. Det handlar om det gångna årets absolut roligaste kärlekspar och deras öde. (Inte Victoria)

Gott Nytt år!

Men vad säger jag? Att se vård som en livsviktig tjänst som borde stå över vad vår gröna gud dikterar låter ju skittrist. Det är självklart roligare att eftersträva förmågan att få bättre vård än alla andra istället för att kunna luta sig mot att det finns en grundläggande trygghet i att vi alla ska kunna få den bästa möjliga vården om vi olyckligen skulle skada oss. Ingenting är värt så mycket som något inte alla (helst ingen annan) kan få, vilket självklart är helt förenligt med alla högtflygande idéer om rättvisa vi får lära oss att vårt världsbästaste samhälle står för när vi går i skolan.

Sad face.

(Jag måste få tummen ur och göra en snyggare header istället för att skriva jättetrista SSU-inlägg fulla av plattityder ingen under 35 orkar lyssna på och alla över 35 anser för naivt.)

Nu tar vi en kaffe!

Shrek 4 är bättre än 3 men inte mycket. Är det bara jag som tycker att de sista två filmerna ser daterade ut grafiskt?

Så vad har de gjort nu för att hamna i mitt och andra nördars blickfång? De har börjat bråka om rollbesättningen till den kommande Thor-filmen.

Thor, i serieform, är i grunden en snygg genväg i skapandeprocessen av en superhjälte. Pappa Oden lackar ur på att hans son Tor är bortskämd och högfärdig, skickar honom på språkresa till USA för att bilda honom. Han tvingas dela kropp med en semihandikappad läkarstudent och vips har han sin Bruce Banner och en färdig superhjälte är klar att plockas ur ugnen. Han ska i alla fall få sin första film nu och det som CofCC har reagerat på är att filmens Heimdall är svart. ”ARGH! Det ser ju inte rätt ut ju!” skrek de vid sitt månatliga serietidningsmöte. Med en snabb jämförelse kan vi se att filmskaparna faktiskt har tagit sig en hel del andra friheter med Heimdalls utseende:

Det blir smärtsamt tydligt att hudfärgen är filmversionens minsta problem. Var är hornet han deepthroatar så muntert? Var är den stora (saxen?) och hatten med vingar på? Han ser bara inte rätt ut. För övrigt kan sägas att alla gudarna ser ut som karaktärer ur StarGåte tusen gånger mer än de ser ut som fornnordiska asagudar.

Hipster-Oden med ögonlapp av guld och cybernetisk exo-suit med röd mantel.

Vart vill jag med allt det här då? Jo jag menar att det går inte att hänvisa till fornnordisk asatro för att maskera rasistiska påhopp, hur mycket man än vill det. Jag förstår inte varför någon skulle bry sig om asatro idag, det är ett roligt kulturminne som hjälper oss att förstå vår historia I SKANDINAVIEN, men inte mycket mer. Definitivt inte i USA. Om någon nu faktiskt skulle ta denna döda religion på allvar så borde du ha varit skitförbannad redan 1962 när den jäveln Stan Lee började slå mynt av en pro-amerikansk fjollversion av din älskade machogud. Filmen i sig är bara det senaste steget i en våldtäckt på din tro som pågått i över 50 år. Att Heimdall spelas av en svart skådespelare är helt klart det minsta av dina problem.

(Jag använder termen svart, då amerikaner säger ”black” och det USA gör är per definition rätt. Tillhör du den svenska ”vän av ordning-armén” som byter vilken term som är pk varje vecka för att alltid få rätta folk? Ta livet av dig omedelbart och ha en trevlig julhelg.)

Artikeln som fick igång mig finns här

Penny-Arcade strip på ämnet finns här

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka men den behandlar ändå det reella problemet, socialt stigma, så den är faktiskt överraskande bra med tanke på hur helkass den kunde ha varit.

Det har varit en mysig jul med familjen helt enkelt.

Snart är det slut med 2010, som helt klart har varit zombiens år. De stackars vandrande liken har överanvänts de senaste åren och nu har vi förhoppningsvis nått toppen på kurvan så de kan glömmas bort i ett par år. Jag saknar den zombie som verkligen skrämde skiten ur dig i Resident Evil en gång i tiden. Idag är de huvudsakligen någon sorts enkel genväg till kanonmat i TV-spel eller använda för komisk effekt. Marknaden för köttätande kadaver är helt klart mättad så förutom en ny säsong av fantastiska The Walking Dead så hoppas jag att zombien ligger lågt 2011.

God fortsättning på er!

Denna gång handlar det om:

CD-skivor som frontar med kända tecknade figurer eller TV-spelsmaskotar för att locka kidsen att lägga glasspengarna på en i övrigt helt generisk blandskiva. Jag kallar det: Yabba-Dabba-Dance fenomenet.

Ungar är helt enkelt inte tillräckligt kritiska för att förstå att det enda sanna sättet att uppskatta musik är att utan kompromiss hata all annan musik som inte faller dig i smaken. Barn gillar all musik som har ett bra beat som går att studsa till. En målgrupp inte helt lätt att sälja skivor till och en mardröm att försöka kränga merch till. Att sälja blandskivor är ett sätt att ge barnen vad de vill ha, lättlyssnat och varierat, men hur tusan motiverar man det första köpet av en skiva som inte drar i någon specifik riktning? Lösningen på problemet är att göra som alla inom tidningsbranchen eller godistillverkarna: sälj skräpet genom omslaget.

Det fanns under 90-talet en hel drös skivor som kröntes med omslag och titlar som anspelade på maskotar ur media som konsumerades primärt av barn. Två tydliga exempel är:

Yabba-Dabba-Dance

En serie blandskivor som alla hade gemensamt att de saknar någon som helst connection med källmaterialet. Funkar som idé då Fred Flintstone är en väldigt andefattig karaktär vars enda personlighetsdrag är en cocktail av fördomar om den vita amerikanska medelklassmannen, tänk Jim Belucci i ”According to Jim” om han faktiskt levde på den stenålder han lever och andas. Han kan helt enkelt tänkas gilla vilken musik som helst då smygfördomsfull country inte uppfunnits på stenåldern och att den pseudostenålder det faktiskt handlar om är helt fiktiv.

Sonic Dance / Sonic Dancepower / What we lack in imagination we make up for in cash we blow on useless products / etc…

Samma sak här. Med total avsaknad av koppling till källmaterialet så erbjuder dig Sonic Dance skivorna en bred blandning av helt okej musik. Låtarna binds samman av den grovt ofokuserade genren ”Dance-musik” vilket egentligen inte säger någonting. Egentligen är det enda temat ”Vad som helst som är lite inne nu för tiden”. Första skivan har för tusan X-Files introt som ett spår upphottat med lite bättre dansvärdighet i form av en dance mix. Vakna läsare (som troligtvis satt på en MegaDrive och benhårt menade att Sonic var bättre än Mario) skulle här kanske vilja antyda att Sonic inte bara var den snabbaste igelkotten i världen utan även lite av en hipster som gillade cool musik. Sorry men SEGA har visat ända sedan Sonic Adventure att det enda som kan beskriva Sonics musiksmak är att den är djupt färgad av SEGA’s missuppfattningar om vad ungdomar tycker är häftigt.

Det har gjorts otaliga gånger och kommer alltid att finnas då barn är lättlurade stackare som inte håller särskilt hårt i pengar, varken sina egna eller föräldrarnas, men just den här typen av samlingsskivor utgör en liten del av alla fenomen som dukat under sedan millenieskiftet.

När jag fyllde 7 gjorde mina föräldrar det stora misstaget, i deras ögon, att ge mig ett Super NES i födelsedagspresent. Jag har varit djupt förälskad i animation så länge jag kunnat andas och det ultimata målet för denna fascination var alltid TV-spel. En animerad värld där du styr vad som händer, hur fantastiskt är inte det. Efter att ha överlevt på ransonerade kärleksmöten med kompisars NES, MegaDrive och SNES-konsoller under uppväxten så fick jag då äntligen mitt eget. Till saken hör att på framsidan av den stora magiska lådan var en bild på en slipsklädd gorilla i en datoranimerad djungel, följt av texten: Go ape in Donkey Kong Country. (Jag tyckte att ordet ape lät oengelskt, men tack vare DKC-serien fick jag snart lära mig varenda engelsk synonym för apa som tänkas kan.) Donkey Kong Country var mitt första spel och min första kärlek som höll i sig tills jag mötte min största, DKC 2. Det blev helt enkelt lite av grundstommen i den mall jag sedan dess har mätt spel efter. Det använde det grafiska mediet till max och var oerhört snyggt för sin tid, kontrollen var smidig och enkel, musiken var och är fortfarande otrolig och det fanns tonvis med hemliga bonusar att leta efter i varje bana.

Snabbspola fram till E3 2010. Nintendo håller en helt okej presskonferens, men så plötsligt så börjar mycket bekanta djungeltrummor att dra igång ett beat när Reggie backar åt sidan och en video börjar spela. Mitt hjärta slår volter när en mycket välbekant gorilla våldsamt flyger in på skärmen, slår sina jättenävar i marken och vrålar ut ett förkunnande: kungen är tillbaka. Jag visste att Retro Studios haft hand om ett stort Nintendo projekt sedan de avslutat Metroid Prime-trilogin men jag hade aldrig vågat hoppas att det skulle falla på dem, eller att det skulle ske redan nu som Donkey äntligen skulle lägga gokarts, tennisrack, golfklubbor, fotbollar, bongotrummor och basebollträn åt sidan för att äntligen samla bananer och sparka skärt igen.

Detta om detta.

Donkey Kong Country Returns är en titel som till punkt och pricka beskriver spelets innehåll, det är en återkomst av ett idag väldigt gammaldags format som samtidigt gör precis vad sina föregångare gjorde och använder formatet till max. Ett klassiskt plattformsspel efter den gamla skolan som jag tills nu nästan glömt bort hur mycket jag saknat. Retro Studios gör, som i deras omhändertagande av Metroid, ett otroligt jobb med att inte bara blåsa nytt liv i en spelserie utan att även ge den en plattform att bygga vidare på som förhoppningsvis kommer att ge oss en eller (vågar jag hoppas) två uppföljare.

Så, till recensionen.

Story

Spelet har i princip samma story som det första DKC men med en ny skurk. Om det är en fortsättning på eller ett återberättande av de gamla spelen går inte att avgöra förrän en uppföljare görs, men det spelar å andra sidan mycket liten roll. Premissen är enkel, Donkey Kong har en grotta smockfull med bananer under sin hydda och när dessa blir stulna är Donkey Kong och hans kompis Diddy Kong fast beslutna att ta dem tillbaka och dela ut en gorilla proportionerad portion spö till de som tagit dem. Till skillnad från DKC där det var deras nemesis King K. Rool, krokodilen med den konstanta ögoninfektionen, och hans reptilhantlangare som tagit dem så är det denna gång ett gäng levande tiki-masker och instrument som tagit dem. Instrument låter väldigt fel när man säger det men det stämmer och de ser bättre ut än det låter. Ett vulkanutbrott på DK-ön väcker dessa varelser som slumrat i dess krater. Då deras magiska krafter drivs på bananmos (magi baserat på kalium är helt enkelt det miljövänligste alternativet) så ger de sig direkt efter den största ansamlingen av den gula mannan som finns tillgänglig, Donkey’s älskade banangrotta. De hypnotiserar öns djurliv så att de själ alla bananer åt dem men när de försöker göra detsamma med Donkey visar det sig att han är för stark, eller för enkelspårig kanske, för att hypnos skall funka på honom. Tiki-varelsen får istället en stor omgång pisk och våra hjälteapor ger sig ut efter de eftertraktade bananerna. En enkel story som Shigeru Miyamoto mer eller mindre skrivit handboken för i och med alla gånger Mario skall rädda sin prinsessa.

Gameplay

Detta är ett plattformsspel, en av de äldsta och mest beprövade genrer som föddes i och med allas vår Super Mario. För alla som händelsevis inte vet så är premissen enkel: ta din karaktär genom en hinderbana av plattformar och avgrundshål kryddad med olika varelser som försöker att stoppa dig och allehanda klyftigt utplacerade hinder, färdmedel eller hjälpmedel. Precis som i det första DKC så har spelet två huvudpersoner, apor om man är petig, Donkey Kong och hans bästa kompis Diddy Kong. Då Donkey är stor och kraftig så är Diddy liten och nätt och han har dessutom fått behålla sin jetpack coh sina jordnötspistoler från Donkey Kong 64. Till skillnad från DKC till SNES så spelar du alltid som Donkey om du lirar själv och Diddy agerar mer backup medan han rider på din rygg. Om du däremot spelar med en kompis i spelets fantastiska co-op läge så kontrolleras Diddy av spelare 2. Detta är synd då jag gärna hade velat ha funktionen att byta aporna emellan som i spelseriens ungdom men det är ett mycket litet klagomål då detta designbeslut faktiskt gör spelet mer rätframt och dessutom gör att co-op läget känns mer distinkt från enspelarläget.

DKCR har precis lika enkel och lätttillgänglig kontroll som originalen från 90-talet. Du kan antingen spela med enbart Wii-kontrollen hållen på sidan som en kontroll till NES eller med Wii-mote och Nunchuck -kombon. Kör du med bara Wii-moten så flyttar du din apa med styrkorset, hoppar med 2-knappen och springer, klättrar och bär föremål med 1-knappen. Skakar du kontrollen så gör Donkey Kong sitt patenterade markdunkande där han våldsamt slår sönder allt i sin närhet. Om du samtidigt anger en riktning med styrkorset så gör Donkey en av två saker: trycker du framåt så gör du Donkey’s rullattack eller Diddy’s hjulattack, trycker du neråt så blåser de framför sig vilket är något du gör för att upptäcka dolda föremål genom att blås på maskrosor, släcka stearinljus eller driva vindsnurror.

Banorna är fulla av saker att samla. Bananer är strödda lite överallt och fyller samma funktion som Marios mynt, samla 100 och få ett extraliv. Mynt kan även hittas lite här och var och ger dig möjlighet att köpa hjälpmedel eller extraliv av den alltid lika bittra Cranky Kong som är DK’s föregångare som slogs emot Mario (Jumpman som han hette då) i det allra första Donkey Kong arkadspelet. Ballonger symboliserar, precis som i DKC exraliv och kan ibland hittas på svåråtkomlinga ställen. Bokstäverna i ordet KONG finns även de med på varje bana precis som i spelets föregångare, men istället för att ge ett extraliv när alla samlats så har de denna gång något att göra med att låsa upp spelets hemliga sista bana (ooh, secrets). Slutligen kan även pusselbitar hittas dolda i banornas skrymslen och vrår. Hittar du alla på en bana så låser du upp concept art i spelets extramaterial.

Att kontrollen är enkel och lätt att lära sig har Retro tagit fasta på genom att konstruera banor som verkligen kommer att testa hur pass bra du faktiskt hanterar den med över 50 banor som mot slutet verkligen kommer att testa din förmåga att hantera dina apor.

Ljud

Spelets soundtrack tar fasta på det oerhört starka material som finns i originalet. David Wise gjorde en fantastisk serie låtar och i DKCR får flera av dem nytt liv i nya arrangemang och medleys som smälter sömlöst in i den visuella presentationen. Då ögonen redan bombarderas med visuella stimuli proppfulla av nostalgi så passar det helt enkelt perfekt med ett soundtrack som gör detsamma för öronen. Ljudeffekterna är även de högklassiska då banorna är fulla av djungelljud, bubblande lava, hårt hamrande maskiner, gruvvagnar som slamrar och gnisslar, explotioner och fiender som flyger all världens väg.

Grafik

Spelets grafik är med dagens mått ganska enkel men samtidigt så går det heller inte att jämföra förstklassig Wii-grafik med något av motsvarande kaliber på Sony’s eller Microsoft’s monstermaskiner. Som spel till Wii är spelet enligt mig det snyggaste jag sett förutom kanske Mario Galaxy 2. Varje liten millimeter av spelets banor är smockfull av detaljrikedom och liv. Dessutom är det i princip inget som inte är animerat. Prövar du att dunka i marken så skakar palmer och buskar i bakgrunden och det höga gräset vajar mjukt för vinden. Fienderna du möter är en blandning av öns djurliv och de elaka Tikis som gör allt för att stoppa apornas våldsamma framfart. De har alla en enkel men stilren design som ger allt ett charmigt utseende som hämtat ur en tecknad film. Det händer alltid något på skärmen och i de allra mest hektiska banorna så fanns det flera tillfällen när jag kände mig överväldigad av hur mycket liv Retro Studios lyckats få in i varje hörn av spelet. Banan ”Bombs Away” är ta mig tusan det intensivaste och häftigaste jag sett i ett plattformsspel, någonsin. Jämför du med New Super Mario Bros. Wii (som är klassisk mario i 3D och därmed ganska stelt) så har spelet mycket mer liv i sin presentation och ligger närmare Wario’s senaste (och fantastiskt animerade) äventyr eller Kirby’s Epic Yarn när det kommer till levande animation. Det är helt enkelt ett mycket vackert spel.

Betyg

Donkey Kong Country Returns lyckas ta allt som var bra med originalserien och skapa ett fantastiskt spel som håller sig efter den klassiska skolans plattformsspelsnormer men känns oerhört samtida. Det kickar helt enkelt ass med dagens mått mätt trots att det tillhör en närmast försvunnen genre som börjat gå samma väg som de fantastiska äventyrsspelen till PC som endast TellTale Games verkar se det fantastiska i nu för tiden. Spelet förtjänar enligt mig högsta betyg flera gånger om då det lyckas vara ett underbart plattformsspel som verkligen visar på vad vi missar om vi enbart skulle spela ett nytt Call of Duty varje jämrans år. Min kärlek till serien kommer aldrig att dö, men nu har den tänts på nytt och lyser än starkare. Det är precis som att en nära vän kommit tillbaka efter lång tids frånvaro och vi klickar precis lika bra nu som någonsin.

Donkey Kong Country Returns får som betyg:

En hamstersupernova, taffligt skapad i paint men motsvarande varenda poäng som någonsin delats ut till något, någonsin.