Såg på film tillsammans med Andreas och hans brorsa idag. Efter en god stunds arbete med att välja film så föll lotten på filmen Inkheart då ingen av oss hade sett den (eller hört talas om den). Den handlar i stort om en kille som heter Mo som har förmågan att göra det han läser till verklighet. Rättare sagt, läser han en text högt så startas ett lotteri där hans kraft helt random tar någonting ur skriften in i vår värld. Kruxet är att kraften har sidoeffekten att den själ någon från vår värld och dumpar honom/henne i textens fiktiva universum. Också detta helt slumpmässigt. Han kan helt enkelt sägas vara en jävligt farlig snubbe att spendera tid med.
Filmen inleds dock med att den dumme jäveln läser högt för sin familj. Hans fru försvinner då till förmån för att släppa in ett gäng rätt lama rövare/mördare/kanaljer och någon sorts eldmanipulerande jonglör. Han har sedan dess vigt sitt liv åt att försöka få tag på en ny upplaga av boken för att få tag på sin fru igen. (Jag minns inte vad han gjorde med sitt första exemplar. En bok som är den enda nyckeln till att få tillbaka sin fru borde ju direkt hamna överst på listan över saker man skyddar med sitt liv. Filmen kan ha gett en ”logisk” förklaring till detta men den har så stora logiska luckor i övrigt att jag inte skulle hoppas för mycket på det.)
Mo och hans dotter jagar alltså runt efter boken och blir snart jagade själva av skurken i farsen. Det händer en massa saker, de träffar en överspelande släkting, en loserindivid till författare samt en massa figurer ur populär fiktion. Samtidigt blir de tillfångatagna och rymmer säkert 9000 gånger. Det blir helt enkelt en massa idiothastande fram och tillbaka likt den första Pirates of the Caribbean filmen.
Jag bör väl undivka att spoila den ännu mer (den enda spoilern egentligen är väl att filmen lätt kan hoppas över) men mot slutet så ger filmen plötsligt hundraprocentigt stöd åt den tanke jag haft genom HELA filmen. Mo:s dotter visar sig ha samma förmåga som sin far och använder den för att rädda allihopa. Hon läser då en text som DE SKRIVIT SJÄLVA och som är SPECIFIKT DESIGNAD att hjälpa dem med deras problem de har just då. Ding! Hela berättelsen gjordes plötsligt fruktansvärt onödig.
Det första jag tänkte när jag fick grepp om ploten var ”Varför skriver han inte bara att han vill ha sin fru tillbaka och läser upp det?”. Problem solved.
Jag skjöt den tanken åt sidan då det, som det alltid är i film, aldrig är så enkelt. Men nog fan visade det sig vara så galet enkelt. Han har alltså spenderat 12 år av sitt liv (det är så länge sedan hans fru försvann enligt filmens tideräkning) åt en helt onödig resa att försöka komma på hur han ska få tillbaka sin bortslarvade kärlek. I själva verket kunde han alltså ha tagit vilken bit papper som helst med vilken penna som helst och allt skulle vara löst. Han hade till och med kunnat rista med en pinne i sanden om han ville.
Filmen etablerar inga som helst regler för hans kraft utan dessa antas existera av mig som tittare. Detta motbevisas å det grövsta då hans dotter läser upp nyss inskrivet klotter från sin arm. Kraften är alltså gränslös och de är båda mer eller mindre gudar bara de läser innantill.
Detta faktum ger upphov till den stora frågan (och en bitter smak i munnen): VARFÖR I HELA HELVETE HAR HAN SPRUNGIT RUNT I 12 VIDRIGA ÅR HELT I ONÖDAN? (Nummer två: ”varför har jag sett på den här filmen?” kommer tätt därefter)
Inkheart får 2 Ola Salo-skägg av 5 möjliga.
