Donkey Kong Country Returns – Sagan om konungens återkomst

När jag fyllde 7 gjorde mina föräldrar det stora misstaget, i deras ögon, att ge mig ett Super NES i födelsedagspresent. Jag har varit djupt förälskad i animation så länge jag kunnat andas och det ultimata målet för denna fascination var alltid TV-spel. En animerad värld där du styr vad som händer, hur fantastiskt är inte det. Efter att ha överlevt på ransonerade kärleksmöten med kompisars NES, MegaDrive och SNES-konsoller under uppväxten så fick jag då äntligen mitt eget. Till saken hör att på framsidan av den stora magiska lådan var en bild på en slipsklädd gorilla i en datoranimerad djungel, följt av texten: Go ape in Donkey Kong Country. (Jag tyckte att ordet ape lät oengelskt, men tack vare DKC-serien fick jag snart lära mig varenda engelsk synonym för apa som tänkas kan.) Donkey Kong Country var mitt första spel och min första kärlek som höll i sig tills jag mötte min största, DKC 2. Det blev helt enkelt lite av grundstommen i den mall jag sedan dess har mätt spel efter. Det använde det grafiska mediet till max och var oerhört snyggt för sin tid, kontrollen var smidig och enkel, musiken var och är fortfarande otrolig och det fanns tonvis med hemliga bonusar att leta efter i varje bana.

Snabbspola fram till E3 2010. Nintendo håller en helt okej presskonferens, men så plötsligt så börjar mycket bekanta djungeltrummor att dra igång ett beat när Reggie backar åt sidan och en video börjar spela. Mitt hjärta slår volter när en mycket välbekant gorilla våldsamt flyger in på skärmen, slår sina jättenävar i marken och vrålar ut ett förkunnande: kungen är tillbaka. Jag visste att Retro Studios haft hand om ett stort Nintendo projekt sedan de avslutat Metroid Prime-trilogin men jag hade aldrig vågat hoppas att det skulle falla på dem, eller att det skulle ske redan nu som Donkey äntligen skulle lägga gokarts, tennisrack, golfklubbor, fotbollar, bongotrummor och basebollträn åt sidan för att äntligen samla bananer och sparka skärt igen.

Detta om detta.

Donkey Kong Country Returns är en titel som till punkt och pricka beskriver spelets innehåll, det är en återkomst av ett idag väldigt gammaldags format som samtidigt gör precis vad sina föregångare gjorde och använder formatet till max. Ett klassiskt plattformsspel efter den gamla skolan som jag tills nu nästan glömt bort hur mycket jag saknat. Retro Studios gör, som i deras omhändertagande av Metroid, ett otroligt jobb med att inte bara blåsa nytt liv i en spelserie utan att även ge den en plattform att bygga vidare på som förhoppningsvis kommer att ge oss en eller (vågar jag hoppas) två uppföljare.

Så, till recensionen.

Story

Spelet har i princip samma story som det första DKC men med en ny skurk. Om det är en fortsättning på eller ett återberättande av de gamla spelen går inte att avgöra förrän en uppföljare görs, men det spelar å andra sidan mycket liten roll. Premissen är enkel, Donkey Kong har en grotta smockfull med bananer under sin hydda och när dessa blir stulna är Donkey Kong och hans kompis Diddy Kong fast beslutna att ta dem tillbaka och dela ut en gorilla proportionerad portion spö till de som tagit dem. Till skillnad från DKC där det var deras nemesis King K. Rool, krokodilen med den konstanta ögoninfektionen, och hans reptilhantlangare som tagit dem så är det denna gång ett gäng levande tiki-masker och instrument som tagit dem. Instrument låter väldigt fel när man säger det men det stämmer och de ser bättre ut än det låter. Ett vulkanutbrott på DK-ön väcker dessa varelser som slumrat i dess krater. Då deras magiska krafter drivs på bananmos (magi baserat på kalium är helt enkelt det miljövänligste alternativet) så ger de sig direkt efter den största ansamlingen av den gula mannan som finns tillgänglig, Donkey’s älskade banangrotta. De hypnotiserar öns djurliv så att de själ alla bananer åt dem men när de försöker göra detsamma med Donkey visar det sig att han är för stark, eller för enkelspårig kanske, för att hypnos skall funka på honom. Tiki-varelsen får istället en stor omgång pisk och våra hjälteapor ger sig ut efter de eftertraktade bananerna. En enkel story som Shigeru Miyamoto mer eller mindre skrivit handboken för i och med alla gånger Mario skall rädda sin prinsessa.

Gameplay

Detta är ett plattformsspel, en av de äldsta och mest beprövade genrer som föddes i och med allas vår Super Mario. För alla som händelsevis inte vet så är premissen enkel: ta din karaktär genom en hinderbana av plattformar och avgrundshål kryddad med olika varelser som försöker att stoppa dig och allehanda klyftigt utplacerade hinder, färdmedel eller hjälpmedel. Precis som i det första DKC så har spelet två huvudpersoner, apor om man är petig, Donkey Kong och hans bästa kompis Diddy Kong. Då Donkey är stor och kraftig så är Diddy liten och nätt och han har dessutom fått behålla sin jetpack coh sina jordnötspistoler från Donkey Kong 64. Till skillnad från DKC till SNES så spelar du alltid som Donkey om du lirar själv och Diddy agerar mer backup medan han rider på din rygg. Om du däremot spelar med en kompis i spelets fantastiska co-op läge så kontrolleras Diddy av spelare 2. Detta är synd då jag gärna hade velat ha funktionen att byta aporna emellan som i spelseriens ungdom men det är ett mycket litet klagomål då detta designbeslut faktiskt gör spelet mer rätframt och dessutom gör att co-op läget känns mer distinkt från enspelarläget.

DKCR har precis lika enkel och lätttillgänglig kontroll som originalen från 90-talet. Du kan antingen spela med enbart Wii-kontrollen hållen på sidan som en kontroll till NES eller med Wii-mote och Nunchuck -kombon. Kör du med bara Wii-moten så flyttar du din apa med styrkorset, hoppar med 2-knappen och springer, klättrar och bär föremål med 1-knappen. Skakar du kontrollen så gör Donkey Kong sitt patenterade markdunkande där han våldsamt slår sönder allt i sin närhet. Om du samtidigt anger en riktning med styrkorset så gör Donkey en av två saker: trycker du framåt så gör du Donkey’s rullattack eller Diddy’s hjulattack, trycker du neråt så blåser de framför sig vilket är något du gör för att upptäcka dolda föremål genom att blås på maskrosor, släcka stearinljus eller driva vindsnurror.

Banorna är fulla av saker att samla. Bananer är strödda lite överallt och fyller samma funktion som Marios mynt, samla 100 och få ett extraliv. Mynt kan även hittas lite här och var och ger dig möjlighet att köpa hjälpmedel eller extraliv av den alltid lika bittra Cranky Kong som är DK’s föregångare som slogs emot Mario (Jumpman som han hette då) i det allra första Donkey Kong arkadspelet. Ballonger symboliserar, precis som i DKC exraliv och kan ibland hittas på svåråtkomlinga ställen. Bokstäverna i ordet KONG finns även de med på varje bana precis som i spelets föregångare, men istället för att ge ett extraliv när alla samlats så har de denna gång något att göra med att låsa upp spelets hemliga sista bana (ooh, secrets). Slutligen kan även pusselbitar hittas dolda i banornas skrymslen och vrår. Hittar du alla på en bana så låser du upp concept art i spelets extramaterial.

Att kontrollen är enkel och lätt att lära sig har Retro tagit fasta på genom att konstruera banor som verkligen kommer att testa hur pass bra du faktiskt hanterar den med över 50 banor som mot slutet verkligen kommer att testa din förmåga att hantera dina apor.

Ljud

Spelets soundtrack tar fasta på det oerhört starka material som finns i originalet. David Wise gjorde en fantastisk serie låtar och i DKCR får flera av dem nytt liv i nya arrangemang och medleys som smälter sömlöst in i den visuella presentationen. Då ögonen redan bombarderas med visuella stimuli proppfulla av nostalgi så passar det helt enkelt perfekt med ett soundtrack som gör detsamma för öronen. Ljudeffekterna är även de högklassiska då banorna är fulla av djungelljud, bubblande lava, hårt hamrande maskiner, gruvvagnar som slamrar och gnisslar, explotioner och fiender som flyger all världens väg.

Grafik

Spelets grafik är med dagens mått ganska enkel men samtidigt så går det heller inte att jämföra förstklassig Wii-grafik med något av motsvarande kaliber på Sony’s eller Microsoft’s monstermaskiner. Som spel till Wii är spelet enligt mig det snyggaste jag sett förutom kanske Mario Galaxy 2. Varje liten millimeter av spelets banor är smockfull av detaljrikedom och liv. Dessutom är det i princip inget som inte är animerat. Prövar du att dunka i marken så skakar palmer och buskar i bakgrunden och det höga gräset vajar mjukt för vinden. Fienderna du möter är en blandning av öns djurliv och de elaka Tikis som gör allt för att stoppa apornas våldsamma framfart. De har alla en enkel men stilren design som ger allt ett charmigt utseende som hämtat ur en tecknad film. Det händer alltid något på skärmen och i de allra mest hektiska banorna så fanns det flera tillfällen när jag kände mig överväldigad av hur mycket liv Retro Studios lyckats få in i varje hörn av spelet. Banan ”Bombs Away” är ta mig tusan det intensivaste och häftigaste jag sett i ett plattformsspel, någonsin. Jämför du med New Super Mario Bros. Wii (som är klassisk mario i 3D och därmed ganska stelt) så har spelet mycket mer liv i sin presentation och ligger närmare Wario’s senaste (och fantastiskt animerade) äventyr eller Kirby’s Epic Yarn när det kommer till levande animation. Det är helt enkelt ett mycket vackert spel.

Betyg

Donkey Kong Country Returns lyckas ta allt som var bra med originalserien och skapa ett fantastiskt spel som håller sig efter den klassiska skolans plattformsspelsnormer men känns oerhört samtida. Det kickar helt enkelt ass med dagens mått mätt trots att det tillhör en närmast försvunnen genre som börjat gå samma väg som de fantastiska äventyrsspelen till PC som endast TellTale Games verkar se det fantastiska i nu för tiden. Spelet förtjänar enligt mig högsta betyg flera gånger om då det lyckas vara ett underbart plattformsspel som verkligen visar på vad vi missar om vi enbart skulle spela ett nytt Call of Duty varje jämrans år. Min kärlek till serien kommer aldrig att dö, men nu har den tänts på nytt och lyser än starkare. Det är precis som att en nära vän kommit tillbaka efter lång tids frånvaro och vi klickar precis lika bra nu som någonsin.

Donkey Kong Country Returns får som betyg:

En hamstersupernova, taffligt skapad i paint men motsvarande varenda poäng som någonsin delats ut till något, någonsin.

MW2 recension

Call of Duty: Modern Warfare 2

Ny rekordhållare av mest sålda spel vid release. Så vad är det som folk har fått för sina pengar då?

MW2 är ett väldigt splittrat spel, så fort den klassiska ”Press Start” -skärmen lämnat rutan så ser du att spelet är uppdelat i 3 distinkta partier. Dessa är Spec Ops, Campaign och Multiplayer. Kortfattat så består dessa av:

Spec Ops – Kortare uppdrag som du kan spela ensam eller tillsammans med en kompis, splitscreen eller online.

Campaign – Någon sorts fortsättning på storyn från det första spelet som är designat för en spelare. Storyn i sig är uppdelad i en lång rad kortare scenarier som hoppar runt hela planeten och låter dig spela som flera olika personer.

Multiplayer – Den helt klart mastigaste delen av spelet, flerspelarlägen i långa rader som kan spelas över ett lokalt nätverk eller internet. (Går även att spela två stycken med splitscreen men inte online, vilket är enormt synd.)

Det märks tydligt att MW2 är tänkt som ett multiplayerspel redan från första stund. För det första finns det massor att göra gemensamt med andra i både Spec Ops- och Multiplayerlägena. För det andra är den lilla story som finns i Campaignläget uppdelad i minisegment som faktiskt känns precis som Spec Ops med filmklipp emellanåt.

Kontrollen i spelet tycker jag känns lite väl mus-centrerad. Det finns väldigt lite feedback från spelet när du tittar dig omkring, det känns lite som om du inte väger någonting, vilket blir lite tokigt när du håller ett jäkla maskingevär i händerna med hela väskan full med granater. Jag har vant mig vid hur det känns att titta mig omkring nu och tänker inte på det längre. Jag jämförde dock med Killzone 2 i början och jag föredrar fortfarande KZ2 framför MW2, både när det handlar om spelkänsla och grafik.

Grafiken ja. Det är väldigt snyggt. Sedan finns det inte mycket mer att säga, allt är rätt clean men det känns lite dött ibland. Jag blev dock väldigt nöjd när jag såg hur explosioner har en tendens att kasta omkring en massa random prylar i omgivningen. Spelet lever upp lite just vid explosioner vilket är tur då dessa är allt annat än ovanliga.

Multiplayer är rena knarket. Du blir belönad för nästan vad som helst, i början känns det nästan komiskt. Detta leder till ett mycket snabbt utvecklat beroende av att samla poäng och uppgradera din utrustning. Fantastiskt bra!

Annat är det med Campaign-läget. Kampanjen som du spelar som ensam liten soldatpelle är effektfull och snygg men jag vill alltid duscha efter att ha spelat den. Den är genomsyrad av arméonani och Jack Bauer-svinighet. Allt handlar om hur förbannat ball Amerikas armé är och hur ändamålen helgar medlen. Det blir väldigt äckligt väldigt snabbt. Flygplatshallabalot på den tredje banan visade sig vara toppen på isberget av alla stackars satar som får sätta livet till för att USA ska utöka sitt inflytande …sprida demokrati och fred över världen. Det beror ju delvis på var jag står politiskt, men allra mest på mina åsikter kring makt och militär att jag finner spelet lite äcklande. Som extra bajs i sandwitchen får man i klassisk Call of Duty-stil se citat från kända politiker och författare varje gång man dör. Att få se fredsidkande kommentarer av Gandhi blandat med Powells och Rumsfelds motivationer bakom Irakinvationen känns väldigt snett. Det visar i alla fall på någon sorts flervägstänkande där inte alla åsikter måste stämma överens.

Då jag har enormt olika åsikter om spelets olika sidor så har jag svårt att sätta ett bra betyg på det. I detta fall hade jag paradoxalt nog gett spelet högre betyg om de låtit bli att göra ett single player-läge. MW2 är ett fantastiskt beroendeframkallande spel som ger ändlösa timmar av belönat mördande. Jag tröttnar aldrig på att sätta kulor i pannan på främlingar över nätet, jag hade däremot gärna varit utan den bittra eftersmaken man får av spelets moraliska innehåll. Det är jättebra att spelet tvingar mig att göra saker jag inte tycker om, sådant får mig att tänka. Dock målar spelet upp en bild av att det finns ”onda” och ”goda” soldater och man  dödar ”onda” människor gör man världen en tjänst. Tortyr är enligt spelet ett helt okej redskap som bör användas ofta och länge då ändamålen alltid helgar medlen.

Då MW2 nu fostrar en hel generation (eftersom varenda människa på planeten tycks ha köpt spelet) att fortsätta se upp till soldaten, precis som det tycks ha varit i alla tider, och att världen är uppdelat i svart och vitt, ont och gott. Kan ingen göra ett survival horror-spel som helt handlar om posttraumatiskt stressyndrom istället?

Spelet får 4 av 5 offer från Fort Hood-massakern. (Undrar vad Nidal Malik Hasan hade för Killstreak rewards?)