A lottery for your soul

Svenska Postkodlotteriet (vilket namn egentligen) har ny reklam uppe i busskurerna sedan några veckor tillbaka. Programmet är lika delar tråkigt och onödigt men deras nuvarande reklam gav i alla fall min fantasi en liten knuff. Det första jag tänkte när jag såg den var att det måste vara precis så det ser ut när helvetets portar slås upp och man hälsas välkommen till en evighet av tortyr och plågor. Då jag varken är religiös eller försöker scora poäng hos Jesus ”utifall att” så finner jag den kristna modellen av ”vad-händer-sen-förklaring” lika kompetent som ett avsnitt av Pokémon, men om de mot förmodan skulle ha rätt så lovar jag att Satan kommer att möta oss alla som Rickard Sjöberg med en erbjudan om att gå med i ”GrannYran”.

Rickard Sjöberg, eller TV4:as manliga Tilde de Paula om man så vill, har varit igång rätt länge nu. Undrar om det inte är dags för honom att försvinna ut i glömska snart. Precis som tidigare ointressanta programledare försvunnit ur vårt kollektiva medvetande helt spårlöst, i alla fall utan spår någon bryr sig om, som till exempel Hans Crispin.

På tal om reklam, varför ska man komma ihåg att köpa en Trisslott åt sig själv också? Ger man bort en miljonvinst i jul så kommer man fortfarande  att känna en oerhörd avund när man sitter där med sina jävla 50:- gånger 2 (i bästa fall). I omvänt fall, hur ser det ut om du ger bort en nitlott samtidigt som du skrapar fram miljoner till dig själv? Varför inte ge jord och stenar till dina vänner och köpa klappar till dig själv för pengarna du sparar?

TV4, TV-spel och tragik

Slog på TV4-sporten alldeles nyss och kunde inte sluta skratta. I brist på genuin fotboll har de släpat in två mellanstadiegrabbar som spelar Fifa10 i TV. Detta samtidigt som Glenn Hysén och något annat pulver kommenterar, som om det vore en seriös fotbollsmatch. Det ingen på TV4 tycks ha ägnat en tanke åt är hur TV-spel har en tendens att verka väldigt livlöst och dött om det ska ses som en publiksport. Ska man titta på den armé av livlösa avatarer som ränner runt efter en boll eller ska man glo på småhjonen som sitter likt Carol Anne Freeling och glor på sina skärmar? Avsaknad av publikkontakt i båda alternativen gör valet ganska trist.

Det allra bästa är att jag har enormt svårt att tänka mig att Glenn Hysén bär på ens ett spår av intresse för denna låtsasfotboll. De andra töntarna i studion kan jag inte tala för men som en redig fotbollskarlakarl från Göteborg så skulle det rimligaste vara att Glenn på sin fritid häcklar alla beniga krakar som sitter och vinner VM i sitt sovrum. Det ger mig som tittare det tveksamma nöjet att åskåda mediahoreri av högsta kvalité. Allra mest tragiskt blir det när jag tycker mig börja se hur Glenns mask hamnar på sned något ögonblick här och var så att de äkta känslorna kan sippra fram.”Jag är en före detta fotbollsstjärna, numer degraderad till mediahora”.

Jag är nog en dålig människa som skrattar åt det, men det känns lite som en tidsresa bakåt till 90-talet. Vuxenvärlden försökte närma sig TV-spelens värld med ett öppet sinne men ofta så blev det fel. Jag saknar den tiden lite grann. Även om det blev småtöntigt och obekvämt så fanns ändå en öppen och mottagande inställning till det hela. Idag har vuxenvärlden även i Sverige börjat anamma den amerikanska hönsfarmens oproportionella rädslor inför TV-spelens korrumperande av ungdomen.

På något plan så delar jag Glenns småbittra nostalgi, det var lite trevligare förr.

TV4, ni är som vanligt dumma i huvudet.